todo los dolores ya se van

det är en sådan där mittinattennatt som man är vaken och inte somnar för att man inte kan och för att man väntar på att någonting spännande ska hända. inget spännande händer.

idag var en skitdag. det är många sådana på sistone. kontoret fylls av vuxna män som beter sig som treåringar och jag tror inte jag orkar med det särskilt mycket mer men jag måste.

och appropå män. för två veckor sedan kände jag mig alldeles upprymd av en sådan. man stöter på dem då och då. de där med livsglädje och hjärtliga skratt osv osv. sedan inser man att det är så sjukt långt ifrån vad man vill ha att man blir uppriktigt förvånad att man ens för en sekund inbillade sig någonting annat. jag klarar inte av livsglädje. det är inte förenligt med hur jag fungerar och har aldrig varit det. det går som fasad men vad tror jag egentligen? våldsamma partneryxmord beror på att sådana som jag bedrar sig själva med stabilitetsansatser.

jag var och klippte mig idag. min frisör fick agera verklighetsankare och sanningsfyr bara med en enkel fråga. att instinktivt utbrista "nej, herregud!" var det bästa jag gjort på jag vet inte hur länge. jag vet ju vad jag ska göra och det är märkligt hur nästan slumpmässigt uppkomna samtal får mig att plötsligt minnas det, ungefär som att någon argt rycker tag i en och säger åt en att skärpa till sig och sluta sova / ljuga sig igenom livet.

jag ska försöka med ovanstående nu i helgen.