tålamod

jag har just skickat ett ganska dramatiskt sms till en vän och bett henne återkomma när hon har tid/ork att lägga på vår vänskap eftersom det mest känns som om hon skiter i den för tillfället. utan tvekan mitt mest hyperventilerande ögonblick hittills i år och jag är väl egentligen inte särskilt stolt över det med tanke på att sagda vän går på ett antal antidepressiva och kanske inte behövde det där sms:et.

men jag vet inte hur långt i tålamodsmaraton man måste hänga med för att det ska vara okej att säga till en kliniskt deprimerad människa att man bara inte orkar med längre. det kanske det aldrig är? man kanske bara inte får vara så låg att man säger tack och adjö för nu har du ställt in lite för många överenskommelser etc etc.

det är inte första gången jag har funderat på det här och det är tydligt att jag inte blivit klokare på tidigare erfarenheter. känner mig så handfallen och elak på en och samma gång. hur mycket och hur länge ska man acceptera att bli trampad på? kan man inte ställa några motkrav om någonting från (hur säger man 'sådana här personer' på ett mindre nedlåtande sätt?).

jag menar det är ju inte som att man inte har varit där själv. jag vet ju hur det är att vakna upp varje morgon och att känna att varje steg är lika motbjudande som jag vet inte vad. jag vet hur det är att gå från att vilja träffa någon ena stunden och känna att det kommer ta livet av mig i nästa stund. så varför kan man inte svälja sin stolthet och säga att det är okej, vi tar det någon annan dag, vila du istället. varför är man så himla orättvis? det är ju faktiskt en av ens bästa vänner det handlar om.

skojigt av mig att det första inlägget jag skriver på hur länge som helst är en lång litania om hur synd det är om mig och mitt dåliga samvete. partybloggen. det krävs nog lite mer calvados om den här kvällen ska sluta väl.