i should lay down my weapons and stop staring at my boobs

idag var jag med gurjit hela dagen. vi gick till jobbet och slängde nycklarna i bordet och sa upp oss. eller det gjorde vi inte alls, men vi hade tänkt göra det. man kan säga att vi hade nycklarna beredda under kavajen när de kom ut i sidenscarf och sa "goddag!". de sa inte goddag och hade inte sidenscarf (nu skrev jag sidenscart + jag undrar hur många som precis behövde kolla hur nära t och f ligger varandra på tangentbordet) fast de bjöd på kaffe och kanelbullar. sedan gick vi omkring de trevliga boende och hälsade på dem. de mådde bra förutom två som hade dött. sen gick vi hem till mamma och pappa (från frölunda! = motion x 20000) och åt bullar och kakor. jag fick dessutom en datorryggsäck med frysta lussekatter och bönor i. förut tittade jag på monstrens tid på tv4 och det var ganska skabbigt. programmet alltså. nu har alltblirsomsmågodisbitar/stravinskijreparnyakonserterinutimitthuvud-psykosen blivit så stark att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. jag funderar nästan alltid när den sätter igång på om den eventuellt skadar mig på något sätt. jag menar alltså permanenta skador och herregud nu går det fortare och fortare och jag måste nog pausa lite.

det går inte över och jag tror faktiskt inte det har varit så här allvarligt någonsin. eller allvarligt och allvarligt jag vet inte men det har aldrig snurrat så här fort förut och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. det har jag nog redan skrivit. jag undrar om man kan få någon slags overload eller om det kanske är en form av stroke eller så. jag vet inte alls och nu är den tystare hotande underkören mycket starkare och det känns nästan som om man kan röra vid den. man kan inte röra vid den. det kan man aldrig. det har jag aldrig kunnat. det är därför den är så hotande. det hjälper inte ens om jag försöker vända mig om se om den är där det är väl klart den inte är där. jag tänker att jag kanske kan utmana allt med att bara fortsätta tills det exploderar för det borde det ju rimligen göra för eller senare. tänk om folk som läser det här eller det är det väl ingen som gör skulle kunna läsa den intensitet som briserar vid varje tryck på en tangent när jag skriver det. klart de inte skulle kunna. nu försöker jag mitt i all kakafoni försöka kommma ihåg första gången jag fick det här. jag minns inte riktigt när det var. jag tror att det var när jag var ganska liten. jag minns inte hur liten. jag minns bara att varje gång känns det som en så total ilska riktad bara mot mig och den där krypande hotande pulserande vitglödgade hatande essensen alltid ligger där i bakgrunden men samtidigt så starkt närvarande att det får att känna sig som att det hela kanske bara är en annan del av mig som försöker säga mig någonting men det är väl klart att det är en annan del av mig det är väl för fan inte någon annan som håller på och jävlas. vad håller jag på med egentligen och jag har aldrig kommit på vad det som får det att krypa tillbaka dit det kom ifrån det är bara att låta det passera tror jag men det är ganska svårt när huvudet befinner sig i ett oavbrutet stadie av explosion. nu måste jag lägga mig ner på golvet och låtsas att det hjälper. fan jag som behövde läsa ikväll men nu blir det ingenting med det.